Historia

VAD ÄR DEN NEOKATEKUMENALA VANDRINGEN?

---

EN TEOLOGISK-KATEKETISK SYNTES BLAND DE ALLRA FATTIGASTE

Den Neokatekumenala Vandringen föddes år 1964 i barackområdet i Palomeras Altas i Madrid (Spanien). I barackområdet levde samhällets mest degraderade personer: zigenare och ”quinquis”, mestadels analfabeter, vagabonder, tjuvar, prostituerade, unga brottslingar, invandrare osv. Det var i denna miljö som fröet till den Neokatekumenala vandringen började att gro. Bland de fattiga och utstötta som, när de antog förkunnelsen om den döde och uppståndne Kristus, ser hur den helige Ande gav upphov till en kristen initiationsprocess i likhet med den primitiva kyrkans katekumenat.

Francisco José Gómez Argüello (Kiko), en spansk konstnär, belönad med det nationella priset för måleri 1959, upptäckte efter en existentiell kris, i de oskyldigas lidande mysteriet med den korsfäste Kristus, befintlig i jordens allra fattigaste. Denna erfarenhet fick honom att överge allt och i Charles de Foucaulds fotspår började han leva bland de fattiga i Palomeras Altas.

I denna process inspirerades han av Jungfru Maria: “Skapa kristna kommuniteter som liknar den heliga familjen i Nasaret, som lever i ödmjukhet, enkelhet och lovprisning. Den andra är Kristus”.

Carmen Hernández, som också var från Spanien, med en examen i kemi, studerade vid Institutet för missionssystrarna Kristus Jesus. Hon tog examen i teologi hos dominikanerna i Valencia och upptäckte förnyelsen av Andra Vatikankonciliet genom liturgikern Mgr Pedro Farnés Scherer.

Efter två år i Israel, där hon kom i kontakt med det judiska folkets levande traditioner och platser i det heliga landet, återvände hon till Madrid med förhoppningen om att bilda en missionärsgrupp för att evangelisera gruvarbetarna i Oruro (Bolivia), med hjälp av den dåvarande ärkebiskopen i La Paz, Monsignor Jorge Manrique Hurtado. Genom en av sina systrar kom hon i kontakt med Kiko Argüello i barackområdet i Palomeras, där hon byggde en barack stödd mot en fabriksvägg och började samarbeta med honom.

---

DEN FÖRSTA KOMMUTITETEN I BARACKOMRÅDET I PALOMERAS I MADRID

Kikos konstnärliga temperament, hans existentiella erfarenhet, hans utbildning som kateket i Cursillos de Cristiandad (Kurser i Kristendom) och Carmens evangeliserande impuls, hennes teologiska förberedelse, hennes kunskap om påskmysteriet och om förnyelsen av Det Andra Vatikankonciliet, förenat med förhållandet bland de allra fattigaste, utgjorde det laboratorium som gav upphov till en kerygmatisk, teologiskt-kateketisk syntes, som är ryggraden i denna evangeliseringsprocess för vuxna, som den Neokatekumenala Vandring utgör.

På så sätt föddes den första kommuniteten som grundas på en trefot: Guds ord-Liturgi-Kommunitet, vilket ledde till en broderlig gemenskap och en mogen tro.

Denna nya kateketiska erfarenhet, som uppstod i samband med den förnyelse som det Andra ekumeniska Vatikan konciliet medförde, välkomnades positivt av den dåvarande ärkebiskopen i Madrid, Monsignor Casimiro Morcillo, som uppmuntrade Vandringens initiativtagare att sprida den i de församlingar som begärde den. Erfarenheten spred sig gradvis till ärkestiftet i Madrid, Zamora och andra spanska stift

---

VANDRINGEN KOMMER TILL ROM

Efter att den första kommunitet hade bildats bland de fattiga inbjöds Kiko och Carmen av några församlingspräster i Madrid att starta denna erfarenhet i deras församlingar, liksom i Zamora, i olika typer av miljöer. Därefter flyttade de till Rom med hjälp av biskop Dino Torreggiani, grundare av Institutet för Kyrkans Tjänare (en kongregation av präster som ägnar sig åt pastoral vård av utstötta, zigenare och invandrare) och som i dag befinner sig i saligförklaringsprocessen.

Torreggiani träffade Kiko och Carmen i Avila (Spanien) när han deltog i en katekes som de höll i Santiagos församling under åren 66-67. Han såg i Kiko och Carmens erfarenhet ett svar på behovet av att evangelisera de mest avlägsna och bjöd in dem till Rom, dit de åtföljdes av en präst från Sevilla.

Innan de började sin resa träffade de den dåvarande ärkebiskopen av Madrid, Casimiro Morcillo, som hade hjälpt Kiko och Carmen i barackområdet och som uppmuntrat dem att fortsätta sprida Vandringen i huvudstaden. Morcillo gav dem ett rekommendationsbrev till Påvens vikarie i Rom, kardinal Angelo Dell’Acqua, och ett annat till kardinalen i Florens, Ermenegildo Florit.

Kiko och Carmen kom till Rom i juli 1968. Strax efter sin ankomst tog Torreggiani dem till Madonnan i Pompeji (Napoli) för att de skulle kunna anförtro sitt uppdrag åt denna i landet så populära Mariadyrkan.

F. Dino följde med dem till några församlingspräster, för vilka de förklarade vad Vandringen innebar och hur den hade börjat bland de fattigaste i Madrid. Konciliets förnyelse var dock ännu inte helt förstådd och de tog inte emot dem. Det var då som Kiko kände Guds kallelse att återvända och leva igen bland de fattiga i Borghetto Latino (ett slumkvarter) i Rom och vänta på att Herren skulle uppenbara sin vilja för dem.

När Kiko väl hade bosatt sig i detta torftiga område i Rom blev flera ungdomar imponerade av hans erfarenhet och bjöd in honom till en kongress för Baskommuniteter i staden Nemi (i utkanten av Rom).

Där, i en sal full av ungdomar – de flesta med vänsterideologi – bad de honom att ge sitt vittnesmål. Efteråt bjöd några av dem in Kiko till en mässa med gitarrspel i kryptan i församlingen Martires Canadienses i Rom. När Kiko blev tillfrågad om sin åsikt sa han: ”Kyrkan förnyas inte av gitarrer, utan genom att förkunna Kerygmat och påskmysteriet”.

Kort därefter tog Kiko med sig denna grupp ungdomar på en retreat, varefter han blev tillfrågad om möjligheten att börja Vandringens katekeser i deras församling.

På det här sättet föddes, den 2 november 1968, den första neokatekumenala kommunitet i Martires Canadienses församling med 70 personer.

Vandringen spred sig till andra församlingar och prästen Mario Pezzi blev utsedd att ingå i teamet bestående av Kiko och Carmen.

---

VANDRINGEN, FRUKTEN AV DET ANDRA VATIKANKONCILIET

År 1974 i en audiens för de första neokatekumenala kommuniteterna erkände påven Paulus VI Vandringen som en frukt av det Andra Vatikankonciliet: ”Här är frukterna av konciliet! Efter dopet gör ni det som den ursprungliga kyrkan gjorde före dopet: före eller efter är sekundärt. Faktum är att ni åberopar det kristna livets sanning, djup, helhet och uppriktighet. Och detta har en mycket stor merit som tröstar oss enormt (…) Så stor glädje ni ger oss genom er närvaro och aktivitet”.

Följande påvar har främjat och erkänt Camino som en frukt och inspiration av den helige Ande för att hjälpa kyrkan. Till och med Johannes Paulus I, som då han var patriark i Venedig välkomnade Kiko och Carmen för att starta Vandringen i hans stift.

S:t Johannes Paulus II uppmuntrade, stärkte och underlättade utvecklingen av denna kristna initiation för vuxna, genom att främja nya missions- och kallelseformer som familjer i mission och bildandet av de missionära prästseminarierna dioeces Redemptoris Mater.

---

DE FÖRSTA MISSIONÄRSFRUKTERNA MED DEN HELIGE JOHANNES PAULUS II

När den Neokatekumenala Vandringen började sprida sig som ett medel för katolsk utbildning och för att mogna i tron, uppstod de första frukterna och karismerna av evangelisering som är specifika för denna kyrkliga verklighet. År 1986 välkomnade och uppmuntrade S:t Johannes Paulus II med glädje det första prästseminariet Redemptoris Mater i Rom.

Sedan Ungdomsjubileet år 1984 och den första Världsungdomsdagen (VUD) som sammankallades av S:t Johannes Paulus II år 1986 har tusentals ungdomar från den Neokatekumenala Vandring ledsagat Påven under dessa dagar. Sedan dess har Vandringens ansvariga vid varje VUD hållit ett kallelse möte under dagarna efter evenemanget, där hundratals unga män och kvinnor visar sig villiga att bli präster eller att leva ett vigt liv.

År 1988, i den italienska staden Porto San Giorgio, sände S:t Johannes Paulus II de första 100 familjerna för att evangelisera i olika delar av världen.

Han var också den drivande kraften bakom stadgarna för Neokatekumenala Vandringen från 1997.

---

GODKÄNNANDE AV STADGARNA MED BENEDICT XVI

Benedict XVI har också följt, stöttat och uppmuntrat Vandringens missionsutbredning. Under hans pontifikat, år 2008, blev de slutgiltiga stadgarna godkända av det påvliga rådet för lekmännen. Kongregationen för trosläran gav i sin tur sitt doktrinära godkännande till den kateketiska vägledningen år 2010.

---

NY IMPULS FRÅN PÅVE FRANCISCO

”Jag tackar Herren för glädjen i er tro och för glöden i ert kristna vittnesbörd, tack vare Gud (…) Jag tackar er för allt ni gör i kyrkan och i världen”, sade påven Franciskus vid den första audiensen med Vandringens initiativtagare och bröder och systrar år 2014.

Den nuvarande påven har vid flera tillfällen högtidligt skickat familjer i mission, präster och nya Missio ad Gentes till avkristnade delar av världen.

Den 6:e mars år 2015, vid en ny audiens med Vandringen, sade han följande till initiativtagarna och till de närvarande medlemmarna från Vandringen: ”Jag hälsar initiativtagarna till den Neokatekumenala Vandringen, Kiko Argüello och Carmen Hernández, tillsammans med fader Mario Pezzi, och uttrycker min uppskattning och uppmuntran för allt som de genom Vandringen gör för kyrkans bästa. Jag säger alltid att den Neokatekumenala Vandringen är ett stort väl för kyrkan!”.

---

VANDRINGEN I DAG

Carmen Hernández, Vandringens initiativtagare tillsammans med Kiko Argüello, dog den 19 juli 2016 och begravdes i Redemptoris Mater-prästseminariet i Madrid. Eftersom det internationella teamet som ansvarar för vägen var ofullständigt och på begäran av den Heliga Stolen – i enlighet med Vandrings stadgar – trädde ett och ett halvt år senare spanjorskan María Ascensión Romero, som varit ambulerande kateket i 25 år i Ryssland, in i teamet som medlem.

Den neokatekumenala Vandringen står till biskoparnas och församlingsprästernas förfogande som en vandringsväg för att återupptäcka dopet och fortlöpande utbildning i tron, och den föreslås för de troende som vill återuppliva den kristna initiationens rikedom i sina liv.

Vandringen – vars vandringsväg sker i församlingarna, i små kommuniteter som består av personer i olika åldrar och med olika social status – leder gradvis in de troende i intimitet med Jesus Kristus och förvandlar dem till aktiva subjekt i kyrkan och trovärdiga vittnen till den Goda Nyheten. Den är ett instrument för den kristna initiationen av vuxna som förbereder sig till dopet.

---

Fakta om den Neokatekumenala Vandringen

---

DET INTERNATIONELLA TEAMET

---

BIOGRAFI

• 

• 

• 

•