Carmen Hernández
24:e november 1930, † Madrid, 19:e juli 2016
Carmen Hernández Barrera föddes i Ólvega (Soria, Spanien) den 24 november 1930. Hon var dotter till Antonio Hernández Villar och Clementa Barrera Isla och det femte av tolv barn (tre av dem dog i tidig ålder). Den 28 november döptes hon i församlingskyrkan Santa María la Mayor i Ólvega. När hon var tre månader gammal flyttade familjen till Tudela, men återvände till Ólvega under semestrarna.
Mellan 1935 och 1945 studerade hon vid Compañía de Marías Skola i Tudela. Hennes familj, som hade enkla förhållanden, upplevde efter hand en ekonomisk förbättring tack vare hennes fars företagsamma anda. År 1945 flyttade familjen till Madrid, där Carmen fortsatte sina studier vid Jesús-María skolan fram till 1948.
Åren i Tudela var särskilt betydelsefulla för Carmens liv. Intill den skola där hon studerade låg jesuiternas skola ”San Francisco Javier”, dit missionärer från hela världen – Indien, Japan, Amerika och andra länder – regelbundet kom. Genom dem väckte Herren hennes kallelse till missionen. Redan i unga år kände hon denna kallelse och ville följa den med stor iver, trots konflikterna med sin familj. Vid flera tillfällen försökte hon till och med rymma hemifrån för att ge sig av till missionen, men hennes far hindrade henne.
Hon studerade kemi vid Complutenseuniversitetet i Madrid och avslutade sina studier med utmärkta resultat. Därefter arbetade hon i flera av familjens företag. År 1954 lämnade hon den lovande karriär som hennes far hade tänkt sig för henne för att följa Kristus och inträdde i det nygrundade Missionsinstitutet Misioneras de Cristo Jesús i Navarra.
Mellan 1955 och 1956 genomgick hon sitt novisiat vid missionsinstitutet i Javier och avlade den 3 oktober sina första tidsbundna löften. År 1957 började hon sin utbildning vid Misioneras de Cristo Jesús utbildningshus i Valencia och inledde studier i Helig Vetenskap (Teologi). Dessa avslutade hon 1960 med en avhandling med titeln La necesidad de la oración en el pensamiento de Pío XII (Bönens nödvändighet i Pius XII:s tänkande), och erhöll slutbetyget summa cum laude. I Valencia fick hon möjlighet att lära känna biskop Marcelino Olaechea y Loizaga. Han hade redan som ärkebiskop i Pamplona stött grundandet av Missionsinstitutet och fortsatte nu att stödja Misioneras de Cristo Jesús i Valencia. Han blev också en värdefull andlig vägledare för Carmen.
Under åren 1960–1961 bodde hon i London för att studera och förbättra sina kunskaper i engelska, som en förberedelse inför den mission i Indien som hon kände sig kallad till. Vintern 1961 fick hon emellertid ett telegram från sin föreståndarinna med uppmaningen att återvända till Spanien, närmare bestämt till Barcelona, dit hon anlände i januari 1962. På grund av interna meningsskiljaktigheter inom institutet beslutade ledningen att Carmen och några av hennes medsystrar skulle lämna institutet innan de avlade sina eviga löften i oktober.
Detta avbrott i hennes missionsprojekt, som orsakade henne stort lidande, sammanföll med hennes möte med teologer som förberedde den liturgiska förnyelse som genomfördes i samband med Andra Vatikankonciliet. Genom detta kom hon att se sitt lidande upplyst i ljuset av Jesu Kristi Påskmysterium – hans död och uppståndelse.
I Barcelona fick hon möjlighet att lära känna fader Pedro Farnés Scherer, en spansk liturgiker som undervisade i liturgi och stod i nära kontakt med den liturgiska förnyelsen. Carmen deltog i hans föreläsningar.
Den 28 augusti 1962 tvingades Carmen lämna Misioneras de Cristo Jesús. I ljuset av fader Farnés undervisning om Påskmysteriet levde hon denna tid som en kallelse från Herren att offra sin Isak – den missionskallelse som hon hade burit i sitt hjärta sedan ungdomen. Denna händelse gjorde henne särskilt mottaglig för det som Konciliet erbjöd Kyrkan genom konstitutionen Sacrosanctum Concilium. Denna rikedom skulle Carmen senare föra vidare till Vandringen genom sin katekes om Påskmysteriet och Eukaristin.
Tillsammans med de andra medsystrarna som hade lämnat Misioneras de Cristo Jesús flyttade Carmen till Casas Antúnez, ett arbetarkvarter i Barcelona. Där arbetade hon på en fabrik i hopp om att en dag få förkunna Jesus Kristus för sina arbetskamrater. Men den dagen kom aldrig. Tillsammans med sina följeslagare började hon därför överväga att resa som missionär till gruvarbetarna i Bolivia.
Men innan hon reste ut i missionen beslöt hon, efter förebild av många helgon, att vallfärda till det Heliga Landet för att följa i Guds Ords fotspår och förkunna det på de platser där det hade uppfyllts. Där öppnades Skrifterna för henne på ett förunderligt sätt, och hon insåg att Kyrkans förnyelse krävde en återgång till den kristna urförsamlingen och till kristendomens judiska rötter. Denna djupt personliga erfarenhet gjorde det möjligt för Carmen att ta emot Andra Vatikankonciliets konstitution Dei Verbum med särskild öppenhet och rikedom, för att senare, tillsammans med Kiko, föra dess budskap vidare i den Neokatekumenala Vandringen. Den 7 augusti 1963 lämnade hon Marseille med båt med destination Israel.
Den 5 januari 1964, under Påven Paulus VIs besök i Palestina, befann sig Carmen i Nasaret när han passerade genom staden. Där mötte hon Fader Paul Gauthier, grundaren av den religiösa gemenskapen ”Jesu snickarens bröder och systrar” (Les Compagnons et Compagnes de Jésus Charpentier), där män och kvinnor kunde leva ett gemensamt religiöst liv. Detta öppnade hennes ögon för ett nytt sätt att leva det religiösa livet.
**Den 5 juli 1964 återvände Carmen till Barcelona i tron att hennes medsystrar fortfarande fanns där, men de hade redan flyttat till Madrid. Den 12 juli reste hon därför till Madrid för att återförenas med sin familj och sina följeslagare samt förbereda missionen i Bolivia. Den 15 juli berättade hennes syster Pilar Hernández för henne om Kiko Argüello och det arbete han utförde bland de fattiga. I september kom Carmen i kontakt med Kiko. I november beslutade han att bosätta sig bland invånarna i kåkstadsområdet Palomeras Altas, där en liten kristen gemenskap började växa fram bland de fattiga under 1965. När Carmen lärde känna denna gemenskap blev hon djupt överraskad över att se hur dessa fattiga människor hade en genuin längtan efter att lära känna Jesus Kristus. Hon började regelbundet delta i gemenskapens liv och beslutade sig för att flytta och bosätta sig i närheten.
Den 28 augusti 1965 började Guardia Civil riva barackerna i Palomeras Altas, och de började med Carmens egen bostad. Kiko lyckades övertyga Madrids ärkebiskop, Casimiro Morcillo, att komma och hjälpa dem samt stoppa rivningen. Ärkebiskopen, som nyligen hade tjänstgjort som sekreterare vid Andra Vatikankonciliet, mötte den gemenskap som hade vuxit fram där, välsignade den och uppmuntrade dem att föra denna erfarenhet vidare till Madrids församlingar. Denna händelse hjälpte Carmen att fatta beslutet att inte resa till Bolivia utan i stället förena sig med Kiko i evangelisationsarbetet. Här, bland de fattiga i Palomeras, där hon såg en kristen gemenskap växa fram, fick hon också en djupare förståelse av Konciliets andra stora Konstitution, Lumen gentium: kyrkans mysterium, som blir synligt i historien genom en gemenskap av bröder och systrar med olika ålder, kultur och social bakgrund.
Man kan inte undgå att förundras över hur Carmens liv och de händelser som formade det tycks vara nära sammanvävda med Andra Vatikankonciliets Konstitutioner. Gud hade förberett henne att ta emot innehållet i dessa texter – Påskmysteriet, Guds Ord och Kyrkan som gemenskap – genom de konkreta händelserna i hennes eget liv: utträdet ur Missionsinstitutet, vallfärden till Israel i Guds Ords fotspår och erfarenheten av gemenskapen i kåkstaden. På så sätt blev dessa erfarenheter grunden och innehållet i den katekes som hon tillsammans med Kiko utvecklade och som gav form åt en modell för Kristen Initiation. Den återupptog och anpassade den fornkyrkliga katekumenatets praxis till vår tid, i enlighet med Andra Vatikankonciliets önskan: ”Vuxenkatekumenatet, indelat i olika etapper …, skall återupprättas för att ge en lämplig undervisning” (Sacrosanctum Concilium 64). Detta är den ”trefot” – Ordet, Liturgin och Gemenskapen – som utgör grunden för den Neokatekumenala Vandringen.
År 1966 började Kiko och Carmen ge katekeser i en församling i Madrid och året därpå, 1967, även i San Frontis (Zamora). Den 26 mars firade de sin första påskvaka i Fuentes (Segovia). I november inledde de katekeser i Ávila, där de lärde känna fadern Dino Torreggiani, som bjöd in dem att komma till Rom.
I juni 1968 reste Kiko och Carmen till Rom. Kiko bosatte sig i Borghetto Latino, medan Carmen bodde hos Birgittasystrarna. Don Dino tog dem med till Helgedomen i Pompeji för att anförtro deras verk åt Jungfru Marias beskydd. De besökte flera församlingspräster i Rom, men möttes inte av något större intresse. Genom några ungdomar som arbetade bland invånarna i kåkstadsområdet Borghetto kom de däremot i kontakt med deras församling, De Heliga Kanadensiska Martyrernas församling. Tillsammans med fader Francesco Cuppini från Bologna, som anslöt sig till teamet som präst, höll de katekeser där mellan september och november 1968. Ur dessa katekeser föddes den första neokatekumenala gemenskapen i församlingen De Heliga Kanadensiska Martyrerna i Rom.
I slutet av november befann sig Kiko och Carmen i Lissabon, i församlingen Penha de França, där de höll de första katekeserna i Portugal. Därefter följde ett outtröttligt evangelisationsarbete i Spanien, Italien och Frankrike.
I juli 1971 återvände fader Francesco Cuppini till sitt stift i Bologna, och den unge prästen från Ávila, Jesús Blázquez, ersatte honom som präst i teamet i Spanien. Fader Mario Pezzi blev inbjuden att följa med Kiko och Carmen under evangelisationsperioderna i Italien fram till 1982, då han kallades att ingå i det ansvariga teamet för den Neokatekumenala Vandringen, en tjänst han fortfarande har idag.
Många händelser i Carmens livshistoria sammanfaller nu med utvecklingen och historien bakom den Neokatekumenala Vandringen.
För Carmen var det enda viktiga att uppfylla Guds vilja, och detta gav henne den andliga frihet och det mod som kännetecknar de stora personligheterna i Kyrkan. Hon var utrustad med en ovanlig intelligens och en enastående arbetsförmåga, och hon fick en vetenskaplig och teologisk utbildning som på ett försynens sätt förberedde henne för den mission som Herren kallade henne till tillsammans med Kiko Argüello: den Neokatekumenala Vandringen. Hon var en hängiven studerande av den Heliga Skrift, den tidiga Kyrkan, kristendomens ursprung, kristendomens judiska rötter och det judiska folkets traditioner. I sina katekeser kunde hon på ett mästerligt sätt förena Gamla och Nya Testamentet. Hon hade också djupa kunskaper i Kyrkans Historia och Läroämbete. Hon var en entusiastisk anhängare av Andra Vatikankonciliet, särskilt av Lumen gentium, Dei Verbum och Sacrosanctum Concilium, med återupptäckten av Påskmysteriet. Dessa Konciliekonstitutioner utgör grunden för den förnyelse som den Neokatekumenala Vandringen, som en väg för kristen initiation, bidrar med till Kyrkan.
Carmen har verkligen färdats över hela världen för att förkunna evangeliet och tillsammans med Kiko Argüello bidragit till att väcka hundratals kallelser till prästämbetet, det religiösa livet och missionen, samtidigt som hon också har engagerat hela familjer. Hon förkunnade Evangeliet för tusentals ungdomar som tog emot henne med entusiasm, eftersom hon alltid hade ett sant och radikalt budskap till dem, utan rädsla för att gå mot strömmen. Med mod talade hon om abort, moderskapets värde, falska former av feminism, familjens upplösning … men framför allt om Guds kärlek som har uppenbarats i Jesus Kristus, den som hon alltid var djupt förälskad i, vilket tydligt framgår av hennes förkunnelse och hennes personliga skrifter. Hon hade en särskild vänskapsrelation med den helige Johannes Paulus II. Den stora kärlek hon hyste till Påvarna och till Kyrkan, och framför allt djupet och originaliteten i hennes katekeser, gör att Carmen Hernández kan betraktas som en av de viktigaste kvinnorna i den Katolska Kyrkan under 1900-talet.
Den 16 maj 2015 mottog Carmen tillsammans med Kiko en Hedersdoktorsexamen i Teologi (Doctor Honoris Causa) från The Catholic University of America (CUA). Universitetet ville tilldela denna utmärkelse för deras engagemang bland de fattiga, ett arbete som har lett många av dem till gemenskap med Kristus genom den katolska tron. Carmen bör få erkännande för sitt ovärderliga bidrag till utformningen av den teologisk-kateketiska syntesen i den Neokatekumenala Vandringen: hennes djupa kunskap om de Heliga Skrifterna och den judiska världen, hennes kontakt med hela den förnyelse som Andra Vatikankonciliet medförde – särskilt genom fader Farnés – samt hennes kunskap om det fornkyrkliga katekumenatet och Kyrkans historia gjorde det möjligt att tillsammans med Kiko forma vägen för Kristen Initiation i dagens Kyrka.
De personliga skrifter som publicerades efter hennes död och som hämtats ur hennes dagböcker har avslöjat en Carmen som bar på stora andliga lidanden och som ofta levde i en ”mörk natt” mitt under otaliga resor och en oavbruten missionerande verksamhet. Till dessa prövningar kom, efter hennes fall i Katedralen i Seoul 2010, även flera andra fysiska och personliga lidanden fram till hennes bortgång. Trots allt detta övergav hon aldrig evangelisationsarbetet, utan fortsatte tillsammans med Kiko och fader Mario ända till slutet. Hennes sista resa gick till det älskade Heliga Landet, fyra månader före hennes död, för att följa med Kiko under biskopsmötet i Domus Galilaeae i Israel under in Albis-veckan 2016.
Den 19 juli 2016, klockan 16.45, kallades Carmen Hernández till Guds närvaro, 85 år gammal. Den 21 juli firades hennes högtidliga begravningsmässa i Almudenakatedralen, ledd av Madrids dåvarande ärkebiskop, kardinal Carlos Osoro, tillsammans med kardinalerna Stanisław Rylko, Antonio María Rouco, Ricardo Blázquez och Carlos Amigo samt Spaniens apostoliske nuntie, ärkebiskop Renzo Fratini, som läste upp ett meddelande från påven Franciskus: ”Jag har med rörelse tagit emot beskedet om fru Carmen Hernández död, efter ett långt liv präglat av hennes kärlek till Jesus Kristus och en stor missionerande iver … Jag tackar Gud för denna kvinnas vittnesbörd, en kvinna som drevs av en uppriktig kärlek till kyrkan och som har ägnat sitt liv åt att förkunna det Goda Nyheten …” I sitt tal sade fader Mario: ”Jag tror att historikerna kommer att fördjupa sig i denna händelse: grundandet av en kyrklig verklighet genom en man och en kvinna som hela tiden har samarbetat med varandra”, och detta under mer än 50 år. Rabbin Rosenbaum skrev i sitt kondoleansbrev efter Carmens död: ”Carmen var en tsaddiqah, en helig och rättfärdig kvinna, en kvinna med profetisk vision och gränslös kärlek till Guds barn. Jag hade privilegiet att känna henne och att tillsammans få erfara Ruah haqqodesh, helighetens ande, som hon på ett unikt sätt bar inom sig.” Dessa ord är inte förvånande, eftersom Carmen, från det att hon fick möjlighet att besöka Israel 1963, hyste en djup kärlek till det Heliga Landet och med stor passion förmedlade den till bröderna och systrarna i Vandringen. Carmens begravning följdes av högtidliga firanden som ägde rum i många katedraler och kyrkor över hela världen.
Hennes kropp vilar i trädgården vid Redemptoris Mater-seminariet i Madrid och besöks av tusentals människor från hela världen. Varje år, den 19 juli, till minne av hennes övergång till himlen, samlas tusentals bröder och systrar i bön i många församlingar och stift över hela världen.
Den 4 december 2022 öppnade Madrids dåvarande ärkebiskop, kardinal Carlos Osoro, inför 50 biskopar den stiftsmässiga fasen av salig- och helgonförklaringsprocessen för Carmen Hernández. Hon förklarades då som ”Guds Tjänarinna”. Den 2 juni 2026 förklarade Madrids nuvarande ärkebiskop, kardinal José Cobo Cano, den stiftsmässiga fasen avslutad och överlämnade alla handlingar till Dikasteriet för Helgonförklaringsprocesser i Rom.
Tio år efter hennes bortgång har hennes grav besökts av mer än 120 000 bröder och systrar från över 100 länder. I salig- och helgonförklaringsprocessen har redan mer än 15 000 nådegåvor och förböner registrerats, samt 60 000 böneintentioner om hennes förbön. Människor från de fem kontinenterna ber vid många olika tillfällen om hennes hjälp och förbön.
Hyllningar till Carmen Hernándezs ära
Erkännande från Israels Turistministerium som ett tecken på tacksamhet och vänskap (Jerusalem, 2004).
Den 27 maj 2018 presenterade Kiko Argüello symfonin ”De oskyldigas lidande”, en symfonisk-kateketisk hyllning i Soria-konkatedralen, arrangerad till Carmen Hernándezs ära. Evenemanget leddes av biskopen och de civila myndigheterna deltog.
I vissa städer har torg och gator fått namn efter henne till hennes minne: tre i Italien, en i Albanien och en i Brasilien. I Tudela (Navarra) sattes år 2023 upp en minnesplakett i den stad där Carmen tillbringade större delen av sin barndom, och en annan plakett placerades år 2024 på Compañía de Marías skola, där hon tillbringade sina studieår.
År 2024 invigdes ”Domus Bethaniae” i Jerusalem, ett studiecentrum för präster. Tack vare den kärlek som Carmen visade för det Heliga Landet invigdes huset under Påsken och ställdes under Guds Tjänarinna Carmen Hernándezs beskydd.
Utgivna böcker
– Carmen Hernández Barrera, Dagböcker – 1979–1981, redigerad av J. Sotil och E. Pasotti, BAC, Madrid 2017 (på spanska, italienska, franska, engelska, polska, portugisiska, kroatiska, koreanska, ungerska och ryska).
– Carmen Hernández Barrera, Bönens nödvändighet i Pius XII:s tänkande, redigerad av R. Orozco och A. Carrascosa, De Brouwer, Bilbao 2024 (på spanska, italienska, portugisiska och polska).
– Aquilino Cayuela, Carmen Hernández – Biografiska anteckningar, BAC, Madrid 2021 (på spanska, italienska, franska, engelska, tyska, nederländska, polska, portugisiska, kroatiska och ryska).
– Giorgio Ricci, Judisk-kristna symboler mellan vetenskap och tro. Reflektioner tillsammans med Carmen Hernández, Chirico, Neapel 2021 (på italienska, spanska och engelska).
– Francesco G. Voltaggio – Paolo Alfieri, Alla mina källor är i dig – Guds tjänarinna Carmen Hernández i det Heliga Landet, BAC, Madrid 2023 (på italienska, spanska, engelska, portugisiska, polska och arabiska).
– Carmen Hernández Saldaña, Sorianas en la historia, Soria Edita 2023 (med ett kapitel tillägnat Guds Tjänarinna Carmen Hernández Barrera).
– Gianfranco Santini, Ett helgon som vän – Sju berättelser, Tau Editrice, Todi (Perugia) 2024.
– Josefina Ramón Berná, Ett odelat hjärta – Mission och jungfrulighet hos Carmen Hernández, BAC, Madrid 2025 (på spanska, italienska, portugisiska, franska, engelska, tyska, nederländska, polska, kinesiska, tjeckiska, rumänska och svenska).
– Charlie Metola – Isabel Banderas, Guds tjänarinna Carmen Hernández – Hennes liv och mission i 50 frågor, BAC, Madrid 2025 (på spanska, italienska, portugisiska, polska, engelska och tyska).
– José Casas – Jorge Borrell, Ljus och mörker, välsigna Herren. Guds tjänarinna Carmen Hernández Barrera i Barcelona (1962–1964). Kort historisk studie, Desclée De Brouwer, Bilbao 2026.