Kiko Argüello

Francisco José Gómez de Argüello Wirtz föddes i Leon den 9:e januari 1939. Han studerade konst vid konstakademin San Fernando i Madrid och 1959 tilldelades han det extraordinära nationella priset för måleri. Efter en djup existentiell kris genomgick han en allvarlig omvändelse som fick honom att viga sitt liv åt Jesus Kristus och kyrkan.

År 1960 grundade han tillsammans med skulptören Coomontes och glasmästaren Muñoz de Pablos forsknings- och utvecklings-gruppen ”Gremio 62” för sakral konst. Han ställde ut i Madrid (Nationalbiblioteket) och år 1964 representerade han Spanien, utsedd av kulturministeriet, på världsutställningen för sakral konst i Royan (Frankrike). 1965 ställer han ut några av sina verk i Holland (galleriet ”Nouvelles Images”).

Övertygad om att Kristus är närvarande i de oskyldigas och de fattigastes lidande flyttade han 1964 till en barack i Palomeras Altas i utkanten av Madrid för att leva bland de fattiga. Där träffade han Carmen Hernández och de båda, genom inflytandet av de fattigas misära miljö, hittade en form av förkunnelse, en kerygmatisk-katechetisk syntes, som ledde till att en liten kristen kommunitet bildades. Denna kommunitet, där kärleken till den korsfäste Kristus uppenbarades, blev ett ”frö” som tack vare den dåvarande ärkebiskopen i Madrid Monsignor Casimiro Morcillo planterades i Madrids församlingar och senare i Rom och i andra länder.

Efter sin omvändelse ställde han sin konst till kyrkans tjänst. Särskilt genom måleri, musik, arkitektur och skulptur; de två sistnämnda för att främja en ”ny estetik ” som kan leda människor till tron.

Som målare har han skapat viktiga verk över hela världen. I Spanien, särskilt i Madrid – det mest framstående är den mystiska kronan i Katedralen – och i Murcia. I Italien målade han nyligen en stor väggmålning i seminariet Redemtoris Mater i Rom. Det finns verk av honom i församlingar i Rom, till exempel i Mártires Canadienses och i städerna Piacenza och Perugia. Ett annat exempel är den stora väggmålningen ”Den yttersta domen” i Domus Galilea (Israel), ett centrum beläget pa Saligprisernas berg och som på Johannes Paulus II:s uttryckliga önskan också ska tjäna till att skapa ett närmande till det judiska folket.

Som arkitekt har han utvecklat en ny modell för församling och seminarier som bygger på den ”nya estetiken” och där det oskså ingår glasmålningar som han skapat. Det finns exempel i Spanien, Italien, Nicaragua, USA, Finland, Dominikanska Republiken och vissa länder i Asien och Afrika. I detta sammanhang är Domus Galilea särskilt anmärkningsvärt.

Under dessa år, alltsedan han begav sig till barackerna i Palomeras Altas med sin bibel och en gitarr, har han utvecklat en musikalisk form för den Neokatekumenala Vandringen genom att ha komponerat mer än 300 sånger som finns samlade i den så kallade ”HAN ÄR UPPSTÅNDEN, sånger för de Neokatekumenala kommuniteterna”. Några av dem framförs nu i många församlingar över hela världen och andra har sjungits vid många tillfällen inför olika påvar. För sina sånger har Kiko utarbetat musikaliska acompanjemang med ett stort antal instrument.

År 2010 startade Argüello den Neokatekumenala Vandringens symfoniorkester och komponerade verket ”De oskyldigas lidande” som genom musiken beskriver Jungfru Marias smärta vid korsets fot. Efter att ha framförts i Israel inför olika myndigheter och 200 biskopar erkände det judiska folket, djupt imponerat, att de kände sig förstådda och älskade av kyrkan, trots smärtan från Shoah (Förintelsen). Sedan dess har den fungerat som en bro för dialog mellan det judiska folket och den katolska kyrkan. Kompositionen har sedan sin premiär framförts bland annat i Vatikanen – vid ett tillfälle inför Benedictus XVI -, Jerusalem, Betlehem, Madrid, Paris, Tokyo, New York, Chicago, Boston, Düsseldorf och Auschwitz.

Kiko Argüello är också författare till två böcker: år 2012 publicerade han ”Kerygmat i barackerna med de fattiga” och 2016 utkom ”Anteckningar 1988 – 2014”.