Evangeliseringsmission
«Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek» (Joh 13, 34s).
Den Helige Ande har frambringat olika former av evangelisation, apostolisk mission och hängivenhet inom den Neokatekumenala Vandringen, vilka har bekräftats och främjats av de olika Påvarna i Kyrkan.
Karismer
Församling, gemenskap av gemenskaper
Efter förkunnandet av Kerygma uppstår gemenskaper i församlingen, bröder och systrar som lever denna kristna initiation. Successivt börjar tecken på tro och kärlek till fienden att framträda bland dem. Denna moraliska mirakel kommer att kalla de avlägsnade till mötet med Jesus Kristus. Och den kristna gemenskapen kommer att föra Guds kärlek till alla människor.
«Ni gör inte bara apostolat för att ni är som ni är, som en sporre för att återupptäcka och återvinna verkliga, autentiska, effektiva kristna värden som annars kunde förbli nästan utspädda i det vardagliga livet. Nej! Ni tydliggör dem, låter dem framträda och ger dem en verkligt föredömlig moralisk glans, eftersom ni, på detta sätt, lever inom den neokatekumenala gemenskapen med denna kristna anda…
Så mycket glädje och hopp ger ni oss med er närvaro och era aktiviteter! Vi vet att ni i era gemenskaper arbetar tillsammans för att förstå och utveckla rikedomen i ert dop och konsekvenserna av ert tillhörande Kristus..
Att leva och främja denna väckelse är det ni kallar en form av ’efter-Dop’, som kan förnya effekterna av mognad och fördjupning i dagens kristna gemenskaper, liknande det som skedde i urkyrkan under förberedelseperioden till dopet…
Ni tar det senare: före eller efter, skulle jag säga, är sekundärt. Faktum är att ni ser på äktheten, fullheten, konsekvensen, uppriktigheten i det kristna livet».
H. Paulus VI, 8 maj 1974
”Kyrkans praxis och norm har infört den heliga seden att ge dopet till nyfödda, och låtit dopritualen liturgiskt sammanfatta den förberedelse som, under den första tiden när samhället var djupt hedniskt, föregick dopet och kallades katekumenattid. Men i dagens sociala kontext behöver denna metod kompletteras med undervisning, en introduktion till den kristna livsstilen efter dopet – det vill säga med andlig vägledning, praktisk träning i kristen trohet och en verklig integration i de troendes gemenskap, som är Kyrkan…
Här återuppväcks namnet ’katekumenattid’, vilket naturligtvis inte syftar till att ogiltigförklara eller minska vikten av den nuvarande dopseden, utan snarare till att tillämpa den genom en gradvis och intensiv evangeliseringsmetod, som påminner om och i viss mån förnyar den tidiga kyrkans katekumenattid. Den som har blivit döpt behöver förstå, ompröva och uppskatta för att kunna svara an på den ovärderliga gåva som detta sakrament innebär.”
H. Paulus VI, 12 januari 1977
Vandrande kateketer
En av de främsta karismerna eller frukterna av Neokatekumenala Vandringen är de vandrande kateketerna. Tack vare dem har Vandringen spridits över alla fem kontinenter. Den internationella ansvariga gruppen för Vandringen bildar team av vandrande kateketer – som vanligtvis består av en präst, ett äkta par och en person som lever i celibat; eller en präst, en manlig och en kvinnlig celibattrogen – för att sändas ut till olika nationer och initiera samt vägleda genomförandet av Neokatekumenala Vandringen.
De vandrande kateketerna svarar på förfrågningar från avlägsna stift på detta sätt: det internationella teamet riktar en inbjudan till bröderna i Neokatekumenala Vandringen att ställa sig till förfogande för att sändas ut var som helst i världen, och de som känner sig kallade av Gud erbjuder sig frivilligt.
De vandrande kateketerna får dena mission i gemenskapsdagar, och det team som ansvarar för Vandringen, eller ett annat team som den anger, kontrollerar där tillgängligheten och samordnar vandrande kateketers aktiviteter, i en dynamik av ”systole och diastole”, enligt exemplet av Herren, som sände ut sina apostlar på mission och sedan samlade dem, på en avskild plats för att lyssna till de underverk som den Helige Ande utförde med dem.
Den vandrande kateketen förblir knuten till sin församling och sin gemenskap, dit han eller hon regelbundet återvänder för att delta i Vandringen. Dessutom accepterar den vandrande kateketen att leva sitt mission i en prekär situation, med frihet att när som helst avbryta det och informera biskopen ad quem och det team som ansvarar för Vandringen.
Missionerande karismer och vigda liv
I de olika former av evangelisation som Vandringen genomför, är närvaron av män och kvinnor som lever i celibat med en missionerande kallelse för att stödja, ledsaga och evangelisera både i missio ad gentes och i teamen av vandrande kateketer, liksom i seminarier och församlingar. Av denna anledning sänds män och kvinnor, som genom att leva denna trosvandring känner Guds kallelse att ge sina liv till den Nya Evangelisationen, under de internationella gemenskapsdagar.
Dessutom, sedan början av den Neokatekumenala Vandringen, har hundratals flickor som påbörjade denna kristna initiation känt kallelsen till det vigda livet och har gått in i olika kloster runt om i världen.
Redemptoris Mater stifts-missionsprästseminarier
Den 26 augusti augusti 1986 välkomnade Johannes Paulus II entusiastiskt förslaget från Kiko, Carmen och Fader Mario om att i Rom etablera ett stifts-missionsprästseminariet för utbildning av präster för den Nya Evangelisationen och anförtrodde Kardinal Ugo Poletti, Hans Helighets Vikarie, att inrätta det.
Sedan dess har 122 prästseminarier uppförts, vilka har 3 huvudsakliga kännetecken: de är stiftsbundna, missionerande och internationella. I den akademiska, mänskliga och andliga utbildningen vid dessa prästseminarier ingår en period av missionerande evangelisation, och när de väl är prästvigda – efter några års arbete i församlingarna -, tillåter stiftets biskop dem att lämna församlingarna för att tjänstgöra i olika former av den Neokatekumenala Vandringen, enligt vad som fastställts och godkänts av Vatikanen i Stadgarna.
Prästseminariet upprättas av stiftsbiskopen och tar emot unga män som har upptäckt sin kallelse genom den Neokatekumenala Vandringen. I seminariet är den kristna formationen genom den Neokatekumenala Vandringen i gemenskap ett specifikt och grundläggande inslag i utbildningsprocessen.
Under de följande åren har många biskopar följt den Helige Faderns exempel och öppnat fler prästseminarier.
Sedan 1990, året för de första prästvigningarna, har omkring 2 380 präster vigts i Redemptoris Mater-prästseminarierna. För närvarande förbereder sig cirka 2 300 unga män för den heliga ordinationen.
Familjer i mission
År 1985 Presenterade Kiko, Carmen och fader Mario ett projekt för den helige påven Johannes Paulus II – som han tog emot med stor entusiasm – för att återevangelisera norra Europa genom att sända ut missionerande familjer tillsammans med en präst. År 1986 skickade påven de första tre familjerna: en till norra Finland, en till Hamburg (Tyskland) och en till Strasbourg (Frankrike). År 1987 sändes de första tre familjerna till de så kallade ”unga byarna” i Latinamerika.
Den 30 december 1988 anlände påven Johannes Paulus II med helikopter till Neokatekumenala Vandringens Internationella Centrum i Porto San Giorgio för att sända ut 72 familjer över hela världen. ”Heliga Guds Kyrka, du kan inte fullgöra din mission i världen om inte genom familjen och dess uppdrag.” ”Den Heliga Familjen är inget annat än detta: den mänskliga familjen i ett gudomligt uppdrag. Familj på mission, Treenigheten på mission. Ni måste hjälpa familjen, ni måste skydda den från all förstörelse,” sade den helige Johannes Paulus II den dagen.
Sedan dess har nästan 1 800 familjer blivit utsända av de senaste påvarna till de fem kontinenterna för att evangelisera genom sitt vittnesbörd om det kristna livet, i efterföljd av den Heliga Familjen i Nasaret, och genom olika missionära uppdrag.
De är familjer, som efter många år inom denna efter dops formationsvandring – många av dem återuppbyggda – känner en djup tacksamhet för det frälsningsverk som Gud har utfört i deras liv. De flesta har flera barn och erbjuder sig frivilligt att gå ut på mission, lämnar tryggheten i sina hemtrakter för att svara på kallelsen. De reser dit där biskoparna ser behovet av vittnesbördet från en kristen familj, bosätter sig och rotar sig i de lokala kyrkorna och utför olika evangeliserande uppgifter, samtidigt som de deltar i grundandet av nya kristna gemenskaper.
I Neokatekumenala Vandringens stadgar anges det att genomförandet av vandringen kan stödjas av familjer i mission, som på begäran av biskoparna bosätter sig i avkristnade områden eller där en ”implantatio ecclesiae” är nödvändig (Art. 33 [Familjer i mission], Neokatekumenala Vandringens stadgar, 11 maj 2008).
Missio ad gentes
Johannes Paulus II framhöll vid det VI Symposiet för Europas Biskopar år 1985 att det, för att möta Europas sekularisering, var nödvändigt att återvända till den första apostoliska modellen.
Så, dessa missio ad gentes, i efterföljd av domus ecclesiae, samlas i hemmen bland de odopta och de som är långt borta från kyrkan.
Tolv år efter den första sändningen är resultatet att många främmande och hedniska människor som aldrig hade gått in i en kyrka innan ansluter sig till dessa kristna gemenskaper och påbörjar en vandring av omvändelse eller kommer tillbaka till återvänder till tron.
Dessa gemenskaper – som inte utgår från ett heligt atrium, utan lever mitt i världen – är en sann ”hedningarnas förgård där människor kan närma sig Gud utan att känna honom”, som Benedictus XVI påpekade i sitt tal romerska Kurian år 2009.
En extraordinär del av denna upplevelse är frukterna av gemenskap och enhet inom familjen själv, mellan föräldrar och barn.
Den 18 mars 2016 sände påven Franciskus 250 familjer som bildade 50 nya missio ad gentes för de fem kontinenterna. Under detta möte förklarade Franciskus själv vad denna missionära modalitet består av: ”Missio ad gentes är på begäran av biskoparna i de stift som de sänds till och består av 4-5 familjer -de flesta av dem med fler än fyra barn-, en präst, en ung man och två systrar. Alla dessa bildar en gemenskap vars uppgift är att ge de tecken på tro som lockar människor till evangeliets skönhet”, sade han.
Påven Benedikt XVI sände ut 58 missio ad gentes mellan 2006 och 2012, och påven Franciskus har skickat ut 128.
Den 5 maj 2018, vid det internationella mötet med anledning av 50-årsjubileet av den första Neokatekumenala Vandringens gemenskap i Rom, som hölls i Tor Vergata, sände påven Franciskus ut 34 nya missio ad gentes.
Gemenskaper i mission
Vid mötet med Benedikt XVI i Peterskyrkan den 10 januari 2009, med anledning av 40-årsjubileet av den första Neokatekumenala Vandringens gemenskap i Rom, sände den Helige Fadern ut de 15 första gemenskaperna till Roms periferi.
Dessa gemenskaper var beredda att lämna sina församlingar – där de redan hade fullbordat den Neokatekumenala Vandringen – för att gå ut i mission till svåra områden i stadens periferi på inbjudan av församlingsprästerna. Det rörde sig om utsatta områden präglade av mycket våld, droger, splittrade familjer och nyanlända migranter…
Kiko, när han presenterade detta nya uppdrag påpekade han att ”Vandringen slutar med att förkunna evangeliet i hela världen”. ”En av de största nyheterna är att hela gemenskapen går på mission. Inte bara några få bröder, utan hela gemenskapen. Det är en stor nåd och en underbar sak att Gud sänder er på detta mission Det är fantastiskt att kunna lämna, att få en mission av Herren. att dö i missionen, att bli gammal i missionen”.
Påven Franciskus talar i sin encyklika Evangelii Gaudium om en kyrka som ”går ut” och uttrycker behovet av att evangelisera de territoriella och existentiella periferierna: ”
Även Madrids stiftet, där Vandringen föddes och finns i 45 församlingar med 221 gemenskaper, har denna erfarenhet. År 2011 skickade den dåvarande ärkebiskopen i Madrid, Kardinal Rouco Varela, de första 10 gemenskaperna på mission.
Den nuvarande ärkebiskopen i den spanska huvudstaden, Kardinal Carlos Osoro Sierra, vid ett möte den 22 mars 2015, skickade 8 nya gemenskaper. I Madrid finns det totalt 18 communitates i missionem.
Den 5 maj 2018 uttalade sig påven Franciskus, med anledning av 50-årsdagen av födelsen av den första Vandringens gemenskap i Rom, vid ett stort möte i Tor Vergata, skickade 25 kommuniteter på mission till olika församlingar i Rom för att stödja och stärka det kristna livet i de mest missgynnade församlingsgemenskaperna.
Idag, i detta Jesu ”gå”, de ständigt nya scenarierna och utmaningarna för kyrkans evangeliserande mission, och vi är alla kallade till denna nya missionerande ”gå ut”. Varje kristen och varje gemenskap kommer att urskilja vilken väg som Herren ber dem att gå, men vi är alla inbjudna att ta emot denna kallelse: att gå utanför sin egen bekvämlighetszon och våga nå ut till alla de periferier som behöver Evangeliets ljus”.
Vandringens etapper
Nya stetik
Ikonografi och glasmålningar
Neokatekumanala Vandringens målningar
Kiko Argüello studerar Konst vid Academia av S.t Fernando i Madrid och 1959 tilldelades han det Extraordinära Nationella Priset för Måleri. År 1960 grundade han tillsammans med skulptören Coomontes och glasmakaren Muñoz de Pablos, forsknings- och utvecklingsgruppen för Sakral Konst ”Gremio 62”. De håller utställningar i Madrid (Nationalbiblioteket), och han representerar Spanien, utsedd av Ministeriet för kulturella relationer, vid världsutställningen för Sakral Konst i Royan (Frankrike) år 1960. I Holland ställer han ut några av sina verk (Galleri ”Nouvelles images”).
Mysterisk Krona
”Endast en ny estetik kan rädda Kyrkan”. Bilderna av denna ”mystiska krona” är avsedda att beröra den djupaste delen av andan hos de troende som begrundar den. Deras syfte är att hjälpa människan att stiga upp till Gud. Dessa bilder verkar på den kristnes själ som i Transfiguration, där apostlarna uppfattade utstrålningen av det gudomliga ljuset på berget Tabor. Liksom han lyssnar de till Guds ord och särskilt i liturgin är dessa bilder, på ett direkt, mer omedelbart och känslomässigt sätt, avsedda att hjälpa de troende att förvandlas andligt. Den Helige Johannes av Damaskus, som försvarade ikonerna mot den ikonoklastiska kraften och som av påven Leo XIII utnämndes till den universella Kyrkans Doktor sa: ”Jag har sett den mänskliga bilden av Gud och min själ har blivit räddad”.
Må Kristi Heliga Ansikte hjälpa er att vara vittnen om hans kärlek.
Kiko Argüello.
Arkitektur
Neokatekumenala Vandringens arkitektur
Genom historien har kyrkan alltid uppfattat denna koppling mellan skönhet och evangelisation och kyrkan har alltid varit den största bidragsgivaren till skönhet. Allt speglar Kristi skönhet och skönheten i gemenskapen och den broderliga gemenskapen. Evangeliseringen av de slaviska folken skedde till stor del genom skönheten i liturgin, ikonerna och sångerna. Det är först på senare år som det även inom kyrkan tycks en funktionell vision råda, som reducerar de platser där församlingen lever och samlas till rena möteslokaler.
Men i dag är det mer än någonsin nödvändigt och brådskande att kyrkans strukturer förnyas. Svaret på den globala byn, på storstaden, på monokulturen, är en församling som blir en ”himmelsk by”: en mer human social modell som kan öppna upp för den nya kärlekens civilisation, en eukaristisk församling som gynnar de troendes aktiva deltagande, en verklighet av en gemenskap av gemenskaper med ett katekumenium som består av vackra liturgiska salar för firande i små gemenskaper.
Verk designade av Kiko finns på alla fem kontinenter inom den nya estetiken: Redemptoris Mater-prästseminarierna, nya församlingar, catecumenium, salar för gemenskapers firande, etc.
Skulptur
Neokatekumanala Vandringens skulptur
Dostojevskij, ”Skönhet kommer att rädda världen”. Skönhet är, som ni vet, en transcendentalt i tillvaron, tillsammans med det goda och sanningen. För, som S:t Thomas säger, är all verklighet en, den är sann, den är äkta. Men jag vill gärna relatera skönhet till njutning. Den estetiska känslan, skönhet, ger oss njutning, ger oss en känsla. Så Gud har på sätt och vis skapat naturen. Vem skapade naturen, gjorde den vacker för att ge oss njutning.
Njutning är relaterat till kärlek. Och det är intressant för mig som målare, som har studerat harmonins lagar, att allt i naturen är relaterat till harmoni, att allt i naturen hänger samman med och är en funktion av skönhet. Allt är inte skönhet, i en viss mening, men att harmonins lagar är i ett förhållande mellan materia, form… Det är märkligt, den vetenskap som studerar relationer är matematik, det är därför i harmoni finns det en hel serie ekvationer som är av matematisk typ. Redan Platon talade om skapelsens geometri och om matematiken. I konsten, vare sig det gäller måleri, skulptur, musik, poesi, är allt i relation, relationer som är harmoniska.
Detta matematiska förhållandet som finns mellan harmoni finns också i tiden, det finns i musiken. Musik är mycket viktig eftersom den lär oss skönhet i tiden. Varje not värderar nästa i tiden. I måleri värderar varje ämne, varje släthet, varje material, varje design värderar den andra. Till exempel Beethoovens fjärde, börjar med en dissonans. Detta är fantastiskt. I tid, att värdera tiden, låt oss säga att det finns … Låt oss inte säga poesi, ordet, skulptur. Till exempel, Henry Moore, en engelsk skulptör, har studerat mänskliga ben, han har sett att människans ben… Lårbenets hålighet är perfekt. Denna hålighet är perfekt för en artikulationsfunktion och samtidigt är den estetiskt till det yttersta. Att göra en estetisk kurva, vacker, är mycket svårt. Kurvan på en säls hals är underbar. Eftersom djur är besläktade är inte vilken kurva som helst estetisk. Moore tar de här håligheterna, studerar dem och gör en skulptur av kurvor, eftersom en kurva av en viss typ motsvarar en utbuktning av av en annan typ för att göra det estetiskt, eftersom allt är i förhållande.
Så låt oss säga att det inom estetiken finns en djup hemlighet, som är kärlek.
Kiko har designat många föremål för liturgin: kalkar, patener, censorer, bibelomslag, klädedräkter…, samt många skulpturer. många skulpturer: Bergspredikan, H. Johannes Paulus II, Jesus Kristus korsfäst, rådjur, etc.
Böcker
Biografiska anteckningar – Carmen Hernández
Comprar
I dessa biografiska anteckningar kommer ni att se en exceptionell kvinna, mycket viktig för Kyrkan, förälskad i Kristus, Skriften och Eukaristin. Hon var klart medveten om att det mission som Gud hade gett henne var att stödja, försvara och tillrättavisa mig, för den Neokatekumenala Vandringens bästa. Jag tackar Gud för Carmen som alltid sa sanningen till mig, hela tiden. Hon var en djup, äkta och fri kvinna i sin relation till alla. Hon var mycket intelligent. Hon älskade Kristus, Kyrkan och Påven över allt annat. Vi tror att Carmen är hos Herren, hon är redan på festen. Dessa biografiska anteckningar är inte bara till för bröderna och systrarna i Vandringen, utan för hela Kyrkan, för att göra en extraordinär kvinna känd, som levde i tron på ett heroiskt sätt. Carmen Hernández! (Kiko Argüello).
Den första officiella biografin om Carmen Hernández publiceras. Femårsdagen av Carmen Hernández död, den 19 juli 2021, sammanfaller med publiceringen av hennes första officiella biografi, författad av professor och filosofie doktor Aquilino Cayuela och utgiven av Biblioteca de Autores Cristianos (BAC).
Kerigmat. I barackerna med de fattiga
Comprar
”Jag ville skriva den här lilla boken på förslag av kardinal Cañizares, som tyckte att det var viktigt att säga något om vad Herren har gjort med oss i barackerna, med de fattiga, och också att publicera en kerygma som kan hjälpa, framför allt på grund av sitt innehåll och sin antropologi, till Synoden om den Nya Evangelisationen”. Kiko Argüello.
Kardinal Cañizares: «Den här boken är en sann gåva från Gud, som uppmuntrar och stimulerar oss i vår tro, skingrar våra rädslor och fyller oss med mod».
Kardinal Schönborn: «I denna katekes sammanfattas hela evangeliets förkunnelse på ett imponerande sätt»..
Anteckningar 1988-2014
Comprar
«I nästan trettio år har jag skrivit i anteckningsböcker, sporadiskt och oregelbundet, och utan någon särskild avsikt, några tankar, reflektioner, maximer, minnen, överväganden, anteckningar, monologer, böner etc., som har uppstått i mig under missionen av evangelisation och katekes som Herren har kallat mig till i Kyrkan, tillsammans med Carmen Hernández och F. Mario Pezzi. Om dessa anteckningar kan hjälpa någon, välsignad vare Gud».
«Boken är uppbyggd av små litterära bitar som kan läsas utan samband med det föregående eller nästa. De är reflektioner på grundval av en händelse, en gemenskapsdag eller ett möte; andliga klarsignaler av förkunnelse eller fördömelse; interpellationer eller uppmaningar till hopp som läsaren känner sig berörd av. Ibland är det djärva förtroenden som kommer från författarens själ, ibland är det ett slags hymner eller psalmer, av glödande böner och levande tacksägelse till Gud. Från de uppgifter som finns i de små skrifterna är det möjligt att följa den historiska tråden från 1988 till 2014. De förenas av författarens troshistoria och den Neokatekumenala Vandringen snarare än den tematiska utvecklingen, även om mycket av innehållet i den specifika karismen är utspritt. Det är en berättelse full av glädjeämnen och lidanden; författarens kamp för att troget utföra det uppdrag han fått av Gud» († Ärkebiskop Ricardo Blázquez Pérez, kardinal ärkebiskop av Valladolid).
Dagböcker 1979-1981
Comprar
«Det regnar, men dagen gryr fridfull. Jesus, jag är förbluffad. Jag tackar dig. Ditt lidandet har satt barmhärtighet i mitt hjärta. Jag tackar dig, Jesus. Frid, glädje…». Carmen Hernández, Valle de los Caídos – Madrid, den 27 januari 1979.
«Femtio år utan ett ögonblicks paus, av resor, av resor, av skrutinier, av besök i så många gemenskaper i Madrid, Zamora, Barcelona, Paris, Rom, Florens, Ivrea … Lyssnande och lyssnande till på varje broder om hans liv, hans lidanden och hans historia och upplysa det med trons ljus, med ljuset från vår Herre Jesu härliga kors. Jag tycker att ni har rätt att känna Carmens hjärta, hennes enorma kärlek till Jesus Kristus. Hon sa ständigt: «Min Jesus, jag älskar dig, jag älskar dig. Kom, kom, hjälp mig»» (Kiko Argüello).
Den Neokatekumenala Vandringen
Påvars ord: Paulus VI, H. Johanes Paulus II, Benediktus XVI och Francisco
De första apostlarna i små evangelistiska team, gick runt i synagogorna och förkunnade de goda nyheterna: Gud har uppväckt sin tjänare Jesus, den som vi har förkastat, och bett om nåd från en mördare; den som dog utan att göra motstånd mot det onda, älska sina fiender, ursäkta dem («Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör»); den som offrade den ondska som tillfogades honom – tortyr och korset – som bevis för att hans kärlek var större än döden och att han inte upphörde att älska dem, även om de tog hans liv: Gud uppväckte honom från de döda och idag lever Han för att förlåta detta och alla andra brott.
«Vår tid måste återuppta uppbyggnaden av kyrkan, nästan, psykologiskt och pastoralt, som om att börja om på nytt, från början, så att säga, att pånyttföda sig själv» Paulus VI, tal onsdagen den 4 augusti 1976.
Neokatekumanaa Vandringens sånger
Granskad av Neokatekumenala Centret för Stiftet i Madrid. Sångboken är i olika färger för att skilja på de olika etapperna i Vandringen. Psalmisterna bör välja sångerna efter den etapp av Vandringen som deras gemenskap befinner sig i och vänta på att kateketerna ska förmedlar sångerna från de olika Gemenskapsdagar till dem och Vandringens olika etapper, så att bröderna kan förstå innebörden av varje sång.
Orkester
Neokatekumenala Vandringens Symfoniorkester grundades som en del av Neokatekumenala Vandringens arbete med evangelisation genom musik.
