Efter förkunnandet av Kerygma uppstår gemenskaper i församlingen, bröder och systrar som lever denna kristna initiation. Successivt börjar tecken på tro och kärlek till fienden att framträda bland dem. Denna moraliska mirakel kommer att kalla de avlägsnade till mötet med Jesus Kristus. Och den kristna gemenskapen kommer att föra Guds kärlek till alla människor.
«Ni gör inte bara apostolat för att ni är som ni är, som en sporre för att återupptäcka och återvinna verkliga, autentiska, effektiva kristna värden som annars kunde förbli nästan utspädda i det vardagliga livet. Nej! Ni tydliggör dem, låter dem framträda och ger dem en verkligt föredömlig moralisk glans, eftersom ni, på detta sätt, lever inom den neokatekumenala gemenskapen med denna kristna anda…
Så mycket glädje och hopp ger ni oss med er närvaro och era aktiviteter! Vi vet att ni i era gemenskaper arbetar tillsammans för att förstå och utveckla rikedomen i ert dop och konsekvenserna av ert tillhörande Kristus..
Att leva och främja denna väckelse är det ni kallar en form av ’efter-Dop’, som kan förnya effekterna av mognad och fördjupning i dagens kristna gemenskaper, liknande det som skedde i urkyrkan under förberedelseperioden till dopet…
Ni tar det senare: före eller efter, skulle jag säga, är sekundärt. Faktum är att ni ser på äktheten, fullheten, konsekvensen, uppriktigheten i det kristna livet».
H. Paulus VI, 8 maj 1974
”Kyrkans praxis och norm har infört den heliga seden att ge dopet till nyfödda, och låtit dopritualen liturgiskt sammanfatta den förberedelse som, under den första tiden när samhället var djupt hedniskt, föregick dopet och kallades katekumenattid. Men i dagens sociala kontext behöver denna metod kompletteras med undervisning, en introduktion till den kristna livsstilen efter dopet – det vill säga med andlig vägledning, praktisk träning i kristen trohet och en verklig integration i de troendes gemenskap, som är Kyrkan…
Här återuppväcks namnet ’katekumenattid’, vilket naturligtvis inte syftar till att ogiltigförklara eller minska vikten av den nuvarande dopseden, utan snarare till att tillämpa den genom en gradvis och intensiv evangeliseringsmetod, som påminner om och i viss mån förnyar den tidiga kyrkans katekumenattid. Den som har blivit döpt behöver förstå, ompröva och uppskatta för att kunna svara an på den ovärderliga gåva som detta sakrament innebär.”
H. Paulus VI, 12 januari 1977